Här är två utmärkta böcker om hur vårt värde mäts i pengar /konsumtion, och hur vi uppfostrar våra barn att bli lydiga konsumenter. Böckerna har jag inte hittat i grovis, men dom knyter an till temat.

Nu i jultider uppmanas vi extra mycket till att konsumera, och det står mig upp i halsen. Visst, konsumtion alstrar arbetstillfällen och skattepengar. Men den har så stora baksidor också, som är så lätta att glömma när jag ser nåt fint eller roligt jag vill ha. En särskild känsla uppstår ibland i mig, ett sug som säger att mitt liv kommer bli lite sämre om jag inte köper det där jag just fått syn på. Då måste jag påminna mig om att tänka efter: är det här något jag verkligen behöver, eller är det något jag bara vill ha? Om jag bara vill HA det, så är det antagligen för att fylla upp ett inre tomrum. För det har vi ju lärt oss: att alla tomrum kan fyllas upp med en ny väska / mobil / resa, ja, listan kan göras oändlig. Vissa konsumerar relationer -  d v s andra människor - genom ett maniskt dejtande, ständigt nya förälskelser eller sexmissbruk.

När vi står där med vår nya väska, eller en snygg dejt, så känns det så trösterikt. En liten stund. Efteråt kan tomrummet bli ännu större, som en baksmälla. Och då är det lätt att tro att det kanske var en dyrare mobil jag skulle köpt, för att fler kompisar skulle höra av sig. Eller om jag hittar en kille som är mer vältränad och rikare så kommer jag äntligen bli kär och lycklig för evigt. Så fungerar konsumtion som en drog, och det håller vårt samhälle igång. I längden urholkar det själen, eftersom konsumerandet hindrar oss från att istället hitta en inre tillfredsställelse. Dessutom urholkar det vår jords resurser, och tillvaron för alla de människor som slavar på vidriga fabriker och soptippar för att vi ska kunna köpa mer och billigare grejer.

Nuförtiden får jag mest utlopp för mitt konsumtionssug i grovsoprummet. Den pirrande lyckan när jag låser upp den tunga dörren och ser att nån rensat ut en massa fina grejer och ställt ner…jag erkänner att det är lite sjukt, och att jag samlar på mig en massa skrot. Det är inte bra, och jag kämpar på med det. Under tiden lugnar jag mig med att jag åtminstone inte påfrestar miljön och min plånbok. Det får duga så länge.

/ Hella