När jag behöver någon riktigt tråkig grej, nåt som jag absolut inte har lust att lägga pengar på - då brukar jag prova lite magi när jag går ner till grovis. "Tvättkorg!" tänkte jag en gång när jag behövde en sådan, modell mindre som fick plats i hörnet i badrummet. Gissa vad som stod i grovis när jag öppnade...just det: en tvättkorg! En i plast som var hel, vit, OCH formad som en stor tårtbit, som alltså passade perfekt in i hörnet. Jag skrattade när jag tog upp den och tvättade den grundligt i duschen. Några månader senare gick min gamla strykbräda sönder. Fasen också. Jag avskyr strykbrädor. Dom är så krångliga att fälla upp, och fult designade. Hade ingen lust att gå och köpa en. När jag skulle ner och slänga tidningspapper tänkte jag i hissen "Strykbräda!". Jo då. Det stod faktiskt en strykbräda där. Dessutom en superfräsch som inte såg använd ut. Dom brukar ju snabbt få fläckar av ångstrykjärn, men den här hade inte en fläck på tyget. Då hade jag inte velat ta den.

 

Så, vad har detta med dagens bild att göra? Kanske inte så mycket. Mer än att min förstfödde heter Sam. När jag och Sams pappa beslöt oss för att kalla vår älskade lilla bebis för Sam så var jag orolig att det skulle bli ett trendnamn. Men nej, namnet är fortfarande ganska ovanligt i vårt land. En dag hittade jag denna nyckelbricka i 70-talsdesign och i mint condition, i grovis. Sam blev ganska förvånad när jag gick förbi hans fönster en dag och kastade upp nyckelringen till honom. (jag passerar där flera gånger dagligen, så just det var inte konstigt) Från grovis! ropade jag och då föll alla pusselbitar på plats. Eller inte.

Tja, det var bara det.