Bellman har gjort ett par av mina favoritlåtar och han är en kulturskatt. Men när jag nu läser hans texter om Stolta stad och gutår så känns det inte så glamoröst. Stockholms vattendrag var svårt förorenade och det stank av avskräde som folk slängde på gatan, grovsopor i dess rätta bemärkelse. Fylleriet höll på att försätta hela Sverige i konkurs och var fjärde spädbarn dog. Bellmans egen mamma födde femton barn varav sju överlevde. Själv blev hon 48 år, ganska gammalt på den tiden, men det är exakt lika många år som jag är nu. Och oavsett om Ulla Winblad hade blå eller röda strumpor så var prostitution inte idylliskt på 1700-talet heller. Bara enormt mycket vanligare då än nu, i vår stolta stad.

Jag har alltid varit intresserad av historia men numera inte av romantiserande skäl. Snarare hjälper den mig att relatera till mitt eget liv, och att inte vara så missnöjd och frustrerad över allt jag inte har. Trots att jag också kan skrämmas av sånt som Bengt Ohlson skriver om här http://www.dn.se/kultur-noje/franvarons-gemenskap/?fb_action_ids=10152250996644203&fb_action_types=og.recommends&fb_source=aggregation&fb_aggregation_id=288381481237582  så vet jag med bestämdhet att det mesta är bättre nu. Till och med bättre än för bara tio år sedan. Färre människor på jorden svälter. För oss som är uppvuxna med att slänga mat varje dag är det svårt att fatta att det nästan inte går att tänka på något annat än mat när ens egen mage och barnens magar skriker. Färre kvinnor dör i barnsäng än för tio år sedan, även om det fortfarande är förfärande många. Fler människor på jorden kan läsa, skriva och räkna. I vårt samhälle har nästan alla möjlighet att uttrycka sig offentligt, göra musik eller till och med film. Det är fantastiskt! Men historia påminner mig också om att vi aldrig får sluta värna demokrati, jämställdhet och de som är svaga och utsatta. Då är vi snart tillbaka på 1700-talet och få av oss kommer ha nåt kvar att slänga i grovsoprummet.