Igår möttes eleverna i en grundskola i Stockholm av hakkors och annan nazipropaganda som klottrats på deras skola. På skolan finns några klasser för judiska elever. Klottret är ett angrepp på dem, men även på alla andra människor som vill ha en demokratisk och jämställd värld.

 

Jag är för första gången rädd på riktigt, rädd för vart vårt land och vår del av världen är på väg. Jag var inte så rädd när jag själv gick på högstadiet och några klasskamrater var med i en liten förening som marscherade runt Karl XXII:s staty och hade svåra heilryckningar i armen. Jag tänkte att de var vilsna, patetiska och totalt urmoda. Vi gick ändå dit och protesterade, för det vill jag alltid göra när någon klampar över min gräns. Vi slogs inte eller ens kastade tårta. Det visade sig förstås senare att killarna (för det är ju nästan bara killar som håller på med sånt) just var vilsna. Åtminstone mina klasskompisar hittade hem i andra politiska läger sedan, schyssta sådana.

 

Men nu. Nu är det rumsrent att vara rasist. Det är också rumsrent att hata och vilja bruka våld på dem som man anser hotar den vita rasen och vår kultur. En sådan kultur vill jag inte vara del av. En gemenskap som bygger på att man avvisar, dödar eller fängslar dem som är annorlunda, kan aldrig någonsin bli en rik och varm gemenskap. Hur kan någon ha missat det?